men kom då
jag är ju här och väntar på dig
ett tu tre på marken
sitter och väntar
modigt på sparken
foten i huvudet
Gud vet vad som hade hänt om inte...



Jag har en tendens att fastna, i låtar, filmer men särskilt i serier. Skulle tränat idag, men sen var det bara fyra avsnitt kvar på säsong två av Buffy och sen var det bara tre och klockan rann iväg och sen var det de två allra sista och allra bästa, men samtidigt värsta, avsnitten kvar och då sa jag nej. Det blir ingen motion idag. Det blir Buffy-sticker-ett-svärd-i-angel-som-får-tillbaka-sin-själ-precis-när-acathla-öppnar-sig-och-ska-sluka-världen-och-angels-blod-är-det-enda-som-kan-stänga-av-hela-skiten och en himla massa tårar. För det är så sorligt. Det är så vackert. Och varenda gång jag fastnar såhär så påminns jag om att någon jag kände en gång för längesen, sa att jag lever i en drömvärld. Och jag har nämnt det innan. Och jag lär nämna det igen. Och så är det kanske. Men varför skulle jag inte?
Jag lever hellre där. Det känns verkligare än något annat, trots demoner och hejarklacksledare som börjar brinna. Tro mig, jag har försökt leva som dom andra. Som er andra. Men varje gång får jag bevisat för mig att det är bättre som jag har det. Jag förstår inte riktigt meningen i att bjuda ut sig själv på billigast sätt för att få folk att tycka om en. Folk tycker om sig själva. Så är det bara. Det är inte särskilt många som har tid över för någon annan. Det är inte särskilt många som tar sig tid att lära känna en person tillräckligt för att inse att den personen är något bra. Och jag tror definitivt inte att någon orkar lägga den tiden på mig. Så därför, därför håller jag mig till mina hjältar och hjältinnor, med de vackraste kärlekssagorna och vänner som hellre dör för varandra, än att rädda sig själva...
Och det kanske är sorgligt på sitt sätt, men samtidigt... vad gör man inte för att överleva?!



Jobba ska jag iaf göra... snart ....och duscha.... Men när fan då?!



Dagens soundtrack #2: Markus Krunegård - Jag är en vampyr