forever.


Så är det bara.
Jag skulle vilja skriva en hyllning till det band som betytt mest för mig, sen jag första gången hörde ABC 123 någon gång i femman eller sexan. Jag har dock ingen ork för tillfället. Grejen med Broder Daniel är att det alltid har funnits där, under punkperioden, singersongwriterperioden och inflamesperioden. Alltid. De var det första band som gav mig en WOW-känsla och det är en känsla som liksom aldrig riktigt kommit tillbaka.
Nu är det sista kvällen med gänget och jag kommer stå på ett regnigt Stortorg i Växjö och lyssna på någon kommersiell radiostations så kallade festival och dricka coca cola i baren på närmsta nattklubb. I Gbg spelar BD säkerligen No time for us. Och jag får aldrig se dem igen. Henrik talar om en soloskiva och i mitt hjärta tänds ett litet hopp... i alla fall.


Och nej, I don't do blind dates. In fact, I don't do dates at all!!





Dagens soundtrack: Varena BD-skiva som någonsin släppts