Baby can I hold you tonight?


Så var det här. Två avsnitt kvar av GG. De två sista av tredje säsongen. Den bästa säsongen. För Jess är med. Och nu vågar jag knappt titta mer. Ändå har jag sett det så många gånger. Rory sitter på bussen. Får syn på Jess som sitter längst bak. Hon går dit. Dom pratar. Det är stelt. Så mycket att säga och så få ord. Hon går av. Han lovar att ringa. Och sen lämnar han Stars Hollow. Det är nästan lika sorgligt som i andra säsongen av Buffy, när hon tvingas döda Angel och precis i ögonblicket innan så förvandlas han och blir god igen. Man måste gråta lite då. För det är så sorgligt. Det är så vackert.
Någon jag kände för längesen sa att jag lever i en fantasivärld. Det gör jag kanske. Men det är så mycket enklare. Det är så mycket vackrare (och då pratar vi inte bara om Milo Ventimiglas yttre!). Ska man uppleva kärlek på riktigt så ska man leva i fantasin. Det är bara där den finns.
Och förresten så har Du ingen rätt att påpeka sådana saker längre...

(ett kungadöme för en kram)


They say it's for the best
that you should go to rest
but they don't mention anything
You're the only one that's left
But neverending tears
There's no more time för goodbye kissing
Togheter all these years
now half of me is missing...

We may not be togheter
but it's always you and me



Egentligen fördriver jag bara tid tills femman visar
Magnus Betnér... 35 minuter kvar!



Dagens soundtrack #2: Tracy Chapman - Baby can I hold you