mellan väggarna
som skar genom cement
för en man som gick till jobbet
som om inget hade hänt...




Jag satt och väntade på mina pengar. Väntan spenderades i misär och övervägande tystnad. Semestern kom. Pengarna dök upp, dock i mindre format, men likväl dök de upp. Och jag funderade om. Jag har semester. Jag har en bil som kan ta mig vart jag vill. Till stranden och havet. Vad gör det om jag får åka själv? Jag hittar och ensam är jag van vid att vara. Behöver inte låta folks bristande intresse hindra mig från att göra utflykter på min semester. Så tänkte jag idag och så tog jag Betsy och styrde henne mot Växjö, dels för att lämna saker som skulle lämnas, men också för att kunna strosa mellan affärena och ta någon milkshake för att njuta. Jag kom så långt så att jag kunde göra vad jag var tvungen, sen gick Betsy sönder. Nu sitter jag hemma, i ett hus där spänningen är så stark att den går att ta på, min bil är sönder. Antagligen någon ventil som kommer gå på cirka 3000 att byta. Det är 3000 jag inte har. Jag ska snart flytta. Bilen hade tänkt säljasi samma veva eftersom jag inte behöver den längre då. Men nu är den alltså sönder och jag är lika fängslad som jag var innan. Min cykel är fortfarande inte lagad eftersom mannen som skulle gjort, har någon dålig ursäkt till att inte göra det. Jag kommer ingenstans längre. Och min blogg är det enda stället jag kan ventilera om det... Den här semestern suger så jävla fett... och det blir bara värre och värre.

Som om jag inte var tillräckligt misslyckad redan innan....




Dagens soundtrack: Lasse - Elegi