I find it kind of sad
(the dreams in wich I'm dying
are the best I've ever had)




Det skulle vara skönt att någon gång få nånslags jävla förklaring till varför folk anser att jag är oerhört lämplig att gång på gång, oberoende av varandra, placera mig i bra-att-ha-utifall-att-facket. Vad fan är det som ger andra rätten att behandla mig som att det går att rulla ihop mig och stoppa in mig i garderoben som nån ihopfällbar IKEA-möbel?! Jag är så förbannat trött på att jämt och ständigt komma i andrahand. Visst, jag kan lyssna på era problem, ställa upp och vara där när det behövs, men då får ni fanimej se till at göra samma sak för mig! Det går inte att gång på gång säga nej till mig och ja till alla andra....

Eller joo, det gör det ju, eftersom jag i allt behov av bekräftelse behöver de där gångerna av att duga. Och det är det som är så jävla sorgligt.... Men just nu är jag så förbannad och ledsen och besviken, så att tänka på det och göra upp med de här personerna en gång för alla, det funkar liksom inte!

Fuck Halmstad! Fuck solen! Fuck resten av den här jävla semestern!


Jag är tacksam för en sak and that's it!

I thought 18 karat gold would save a lonely soul
But she don't sleep at night, afraid to turn out the light
Cause they kept pulling her hair
Wouldn't leave her alone
But if only I could read her mind
And release that stone

In her heart where the sadness grows
I'd operate with this knife
And cut a big fat giant hole
To fill with gold and light

But there's an endless battle to be won
And me I ain't a man with an educated mind
And soon, you won't have the strength to carry on
So you scream about it in the night

Dagens soundtrack: Johnossi - 18 karat gold