till dom som tappat
den på vägen...



Jag är lite skeptisk mot förändring, ändå söker jag den förtvivlat. I helgen spenderade jag x antal minuter med att söka igenom platsannonser på ams:s hemsida, eftersom ett studentliv i en egen lägenhet kan kräva en större inkomst än vad CSN kan erbjuda. Det ledde i sig till att jag skrev in mig på student consulting och sökte ett jobb. Idag ringde telefonen. Och på måndag ska jag på anställnngsintervju. Såhär i efterhand kom jag på att jag fyllde i att jag kunde börja närsom, det kan givetvis inte. Jag har tre veckor kvar i min kära betongbunker innan jag kan börja rengöra bakmaskiner.
Men jag blev så oerhört förvånad när jag lagt på luren. Jag ansöker om någonting men jag är alltid lika säker på att jag inte har en chans och så visar det sig att jag faktiskt har det. Vilket i sig är kul på sitt sätt, men eftersom jag ställt in mig på att gå i samma fotspår som innan, så blir jag lite rädd för vad det här ska göra med mitt liv (förutom en större inkomst på kontot, vilket uppskattas!!) Och en massa "tänk om" börjar hopa sig i min hjärna....
Men å andra sidan, det kanske är dags att det börjar hända lite saker i det här livet. Jag är ju trots allt 23 år fyllda...


Men jag kan dock konstatera att mina ben faktiskt antagit en brunaktig färg. Det tycker vi om!





Dagens soundtrack: Marit Bergman & Tityo - 300 slow days in a row




Den här bilden bringade visst leende hos en del... Så, vaesgo!!