efter är jag nästan säker på att
melankolin kom först
Somliga av oss är stämda i en låg tonart
Vi bär vemodet med oss
Det är som om vi aldrig fullt ut
lärt oss leva Som om livet bara är en skuld
vi har
M Birro



och hädanefter är det birro buffy ericsdotter och färgpennorna
som gäller
för vänskapskretsen är återigen sådär
liten och jag blir klaustrofobisk
och jag undrar varför
varför det alltid blir så
och jag undrar hur det kom sig att de där tre milen
kunde skapa ett sånt världshav av avstånd
till de där vars namn jag skulle kunna rispa
in i skinnet med vilket rostigt föremål som helst
och det får mig att sakna de nya
de där som inte lyckats gräva allt för långt
i den komplexa varelse som råkar vara jag
de där som jag lyckats hålla på ett behagligt avstånd
för att det oundvikliga avsked som en gång komma skall
inte ska göra allt för ont
sådär som det gör när vänner inser att det finns
någon så mycket bättre...

och efter många sökningar på universitetets bibliotek
har jag nu hittat hyllan där de gömt
ericsdotter och den bästa
och mest meningsfulla bok som någonsin
författats på det svenska språket
kräklek.


och det får nog bli harry potter-premiär på egen hand..




Dagens soundtrack: Timo Räisänen - I'm indian