och lämnar inga märken
man måste kräkas upp tusen kilo tomhet minst
innan man bryts av på mitten
det är då dom märker
det är då dom kommer märka
att nåt gått fel...



det är nog dags att kasta
prinsessdrömmarna i pappersinsamlingen
för det är vad det är
ömtåligt
brännbart
med jävligt vassa kanter
att skära sig på
och kanske att det blir enklare nu
när chansen
eller risken
att springa på prinsen bland alla böcker
drastiskt minskat
kanske att jag då kan återgå till att vara den
jag brukar vara
med principer
förnuft
och ett oförstånd mot tvåsamhet
men det är samtidigt lite vemodigt
lite ledsamt
och väldigt mycket klubbland
för det är ju så
att någon gång
önskar man
eller hoppas
att det ska finnas någon som ser det på samma sätt
och så tror man att man har hittat den
den enda personen som uppfyller alla kriterier
mer än väl
och så visar det sig
återigen
att det bara är ett av de där förbannade luftslotten
som försvinner lika fort som dom byggdes upp...



och av kärlek bara ont





Dagens soundtrack: Håkan - Klubbland